2012-08-01

Kycklingarnas "liv" före slakten

Vi vet ganska lite om hur slaktdjurens liv ser ut. Jag anser att detta är viktig kunskap som bör läras ut, för att vi människor ska kunna förstå djupet av det lidande vi skapar med vår livsstil. När vi fått mer kunskap så är vi mer underrättade för att kunna göra ett val. Idag skapas nämligen en stor del av detta lidande i onödan. På grund av vanor, traditioner och okunskap.

Den mesta information jag skriver om här kommer från Peter Singers kända bok "Djurens frigörelse" (1990). Vissa delar av informationen har jag uppdaterat. Mesta är dock inte uppdaterat, utan är gammal information från boken.


Korta liv och mycket lidande

I dagens Sverige avlivas gödkycklingar vid 5 veckors ålder. Detta är långt före de blir tuppar eller höns som är vid ca 18-20 veckors ålder. Anledningen till att de kan slaktas så tidigt är att vi har avlat kycklingarna till att växa onaturligt fort. Vid tiden som de avlivas väger de ca 2-2,5 kg.

Hur ser då deras korta liv ut innan slakten?

Idag lever ofta gödkycklingarna i stora inhägnadshus där flera 1000 trängs på ett golv. De får inte mer än 4,5 kvadratdecimeter att vistas på (mindre än ett A4-papper), vilket skapar en väldig trängsel när de växer i storlek. Den här trängseln skapar en oerhört stress bland fåglarna och gör så att fåglarna angriper varandra, hackar fjädrar, och även dödar och äter varandra. Detta löser uppfödarna på två vis:

  • Eftersom man funnit att låg belysning tycks minska fåglarnas aggressiva beteende så lever ofta fåglarna i väldigt mörkt belysta lokaler. De sista veckorna lever de ofta i nästan totalt mörker.
  • En annan mer drastiskt metod är att utföra näbbklippning. Förr brände man bort övernäbben, men idag är det vanligaste ett giljotinlikt instrument med heta blad. I dessa tar man ca 15 höns per minut, vilket innebär många slarviga avhuggningar och svåra skador på fåglarna. Ofta får de blåsor och stora känsliga infekterade sår som medför kronisk smärta. Oavsett om det görs korrekt eller ej så är det väldigt smärtsamt för fåglarna.

Uppfödarna vill främst hindra dödsfallen, istället för att minska lidandet, eftersom det är dödsfallen som minskar uppfödarnas vinster och till och med kan skapa deras förluster. Men trots att överbefolkningen är den grundläggande orsaken kan de inte göra någonting åt det, pga de låga marginalerna i vinsten. Branschen är så konkurrensstark att eliminering av trängsel förmodligen skulle innebära eliminering av vinstmarginaler. Kostnaderna av byggande, foder, uppvärmning, ventilation och arbete skulle nämligen vara ungefär lika stora, medan inkomsten reduceras. Därför inriktar uppfödare sina ansträngningar på att minska konsekvenserna av den stress som vållar dem kostnader.

Uppfödarna räknar alltså med en betydande andel dödsfall. Andelen fåglar som dör har dessutom ökat i takt med att de växer snabbare. Fåglarna dör ofta en "oförklarlig" död genom plötsliga spasm-anfall som innebär att de faller på rygg, flaxar våldsamt och får starka muskeldragningar. De flaxar tills de dör. Den snabbare växten i storlek har också orsakat en ökad andel handikapp och missbildningar, som tvingar fabrikanterna att döda ytterligare 1-2 procent av fåglarna. Antalet fåglar som lider av missbildningar är dock mycket större. Det är bara de grövsta fallen som gallras ut.

När fåglarna måste stå och sitta på ruttnande, smutsigt, ammoniakdränkt strö, drabbas de ofta av såriga fötter och blåsor på fötterna. Fotskador är dock inget problem för industrin eftersom fötterna ändå skärs bort efter slakten.

Så lever värphönsen

Värphöns i konventionellt bruk är ofta burhöns. Det finns ekonomiska skäl till detta, spillningen faller nämligen igenom. Dessutom lutar ofta burarna så att äggen samlas lättare. Men hönans kropp är dåligt anpassad till ett liv på ståltråd. Skador på hönornas fötter är mycket vanliga. Vissa höns växer till och med fast i buren.



30 x 50 cm är en vanlig storlek på burarna till värphönsen. I buren hålls 1-5 fåglar. Tillgänglig yta per fågel varierar från 3-15 kvadratdecimeter. Det finns en tendens att tränga ihop värphönsen för att reducera byggnads- och utrustningskostnaderna per fågel. En undersökning visar att en normal höna i vila upptar en yta om 6,37 kvadratdecimeter, om fågeln ska kunna vända sig utan svårighet så behöver hon 16,8 kvadratdecimeter, om hon är ensam i buren. Med fem fåglar i en standarsbur på 30 x 50 får alltså varje fågel bara 3 kvadratdecimeter. Om fyra fåglar så blir det 3,75 kvadratdecimeter. Den vanligaste hönstypen har omkring 75 cm mellan vingspetsarna. Detta innebär att burhöns inte har möjligheten att sträcka ut vingarna ordentligt.

Det är tydligt att fåglarna inte får någon möjlighet till sin naturliga instinkt. Deras naturliga instinkt är att få gå omkring, krafsa på marken, sandbada, bygga reden och sträcka på vingarna. Höns är också mycket sociala djur som är vana vid att tillhöra en flock. När hönsen blir för många fungerar inte längre deras flocksystem. Bristen på dessa saker ökar fåglarnas svåra stress och aggressivitet som skapar hackande och kannibalism.


Värphöns måste också näbbklippas för att förebygga kannibalismen. Ofta två gånger, eftersom de lever längre. Det gäller dock endast honorna. Nykläckta småkycklingar sorteras i hannar och honor. Tuppkycklingarna gasas ofta eller kvävs ihjäl i en säck. Minst 160 miljoner fåglar gasas eller kvävs ihjäl varje år enbart i USA. Andra tuppkycklingar mals ner levande för att bli mat åt sina systrar. (När jag först läste detta så undrade jag om det kunde vara sant. Jag undersökte det snabbt och fann denna textrad stå på Jordbruksverkets sida där de informerar om tillåten slakt: "Levande okläckta, halvkläckta och daggamla kycklingar får avlivas i kvarn med snabbroterande slagor." Däremot får höns inte matas med kött idag.)

En värphöna lever i genomsnitt ett år – sedan är hon “förbrukad” och går till slakt.

Sammanfattning

 
Genom denna information får vi veta att det är långt ifrån alla fåglar som ens når slakthuset. På grund av de konventionella industrisystemen som bland annat skapar snabbare tillväxt, stress och trängsel så dör en betydande del av fåglarna långt före slakten. Hönsuppfödarna är fokuserade på vinster och bryr sig därför ofta inte om hönsens välfärd. Hönsuppfödarna är vana vid att gå genom fåglarna och rensa ut de som redan dött.


Uppdateringar: Näbbklippning är förbjudet i Sverige sedan 1987.


3 kommentarer:

  1. Faktafel i inlägget:
    -Näbbklippning är FÖRBJUDET i Sverige!
    sedan 1987.
    -Burar som den på bilden är FÖRBJUDET i Sverige!sedan år 2000.

    Svenska höns bor i bur med sandbad klonötare sittpinne och värprede. Utrymmet per höna är minst 7,5 kvadratdm och hela ytan i buren 75 kvadratdm.

    Kycklingar i Sverige kvävs inte i säck eller gasas. Och i Sverige får mat till höns INTE innehålla något kött alls!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Fjällkor!

      Vad bra att du ger så tydlig information om det här! Var hittar jag mer av denna information?

      Utgick nog lite för mycket från en gammal bok när jag skrev det här. Mycket troligt att kycklingar inte kvävs i säck eller gasas ihjäl i Sverige idag. Däremot verkar de tråkigt nog fortfarande malas ihjäl i kvarn.

      Jag ska rätta några av mina misstag och skriva att detta är gamla uppgifter på ett tydligare sätt. Sedan undrar jag också om du vet hur väl dessa regler följs och hur detta undersöks?

      MVH /C

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera