Just det ja, såhär kändes träningen!

Idag har jag tränat en halvtimme. Efter att ha dragit ut på träningen så att jag inte tränat på 2 veckor, så hade jag nästan glömt hur smärtsamt det kan vara att träna. När man lever med fibromyalgi-liknande smärtor så är det nämligen ofta helt enkelt smärtsamt att röra på sig. Även om jag vet detta så glömmer jag av någon märklig anledning bort det så lätt. 

Ett tag trodde jag att det fungerade likadant för andra, att alla kände en ökande smärta under alla träningsövningar och tränade tills smärtan kändes för outhärdlig. Men nu har jag förstått att det faktiskt inte gör så ont för andra att träna. Själv slutar jag utföra övningarna när det gör för ont för att det skulle kunna anses bra för min kropp. Därför når jag inte alla gånger mjölksyre-stadiet. Istället får jag ökad värk och illamående, som toppas i slutet av övningen och strax efter avslutad övning. När jag väntat några minuter brukar det lugna sig, men värken blir ofta höjd för några timmar efteråt. Ibland till dagen efteråt om jag har otur. 

Men för att inte bara fokusera på det dåliga och ge mig själv negativa affirmationer så får jag förklara varför jag ändå mår bra av att träna. Min erfarenhet är nämligen att när jag inte tränar så blir min värk mer konstant och svåruthärdlig. När jag tränar så får jag fler smärtpauser som jag kan samla energi från, och fler dagar med lite smärta. Ofta mår jag sämre direkt efter träningen (såvitt jag inte hade mer ont när jag startat, då mår jag oftast bättre efter träningen), men dagarna därpå så brukar värken vara lugnare. Ibland får jag också mer energi. Och de där sakerna är sannerligen värt mycket för mig! Dessutom kan jag ibland få bort fokus från hur kroppen känns genom att träna med andra och vara på gott humör.

Ett tag har jag hållit igång träning 2 gånger i veckan, men målet är 3 gånger i veckan. Kanske inte något jag klarar den närmsta månaden, men det kommer när jag skaffat medlemsskap på Victoriastadion, det ska jag se till.